Imorgon börjar allvaret. Och trots att Kvarnby alltid varit och är annorlunda jämfört med andra skolor för mig, känner jag en viss press. Inte så mycket press utifrån, utan den självkritiska pressen. Den som tuggar i bakhuvudet även när jag sover. Den som står likt en smurfhög skugga bredvid mig och pushar på.
"Ge allt, engagera dig, satsa järnet. Du kan bättre!" Men vad händer egentligen när den där minivarianten av mig pushar för kung och fosterland?
Är jag på bra humör, i balans.. Jo den stärker mig då. Den låter mig utnyttja alla mina finesser som människa på bästa sätt. Men när jag inte är på topp då? De där 75 procenten av min vardag. Vad gör den då? Den får mig att känna mig liten, otillräcklig och svag.

Och det är då jag absolut inte får trilla i latfällan. Bekvämfällan. Störiga-jag-ska-gå-tvärt-emot-allt-fällan.
Så imorgon får jag ta ett trappsteg upp. Imorgon får jag inse att det är nu, sista året, gången och försöket för mig att verkligen Seize the day.
Om jag släpper lite på prestationsfokuset kanske jag kan vara den där lilla personen som egentligen vill lära sig saker.