Matematik, det ämne som för mig har varit svårast genom skolåren. Och jag tror att jag alltid kommer att ha det i bakhuvudet, att jag minsann inte är något mattegeni och heller inte någon mattemänniska.
Men nu på senare tid har jag lärt mig att om jag bara koncentrerar mig på endast matematik på lektionerna och försöker sätta mig in i varje bokstav och siffra, så någonstans förstår jag. Fast det bandet som jag kan ha med vissa ämnen, relateringsmöjligheten (om man nu kan säga så), den finns inte i matematik för mig.
Utan det blir som en utomstående sak som jag förstår. Ungefär som att jag förstår hur svårt det måste vara för en vän som råkar ut för något totalt nytt för mig.
Fan, vilken kass liknelse, men jag är inte någon höjdare där heller.

Däremot är jag väldigt duktig på att babbla, spekulera och smyga runt allt och inget på kort tid. Det kan göra mig förvirrad, men även det behövs väl ibland? Balans innehåller väl lite av allt? Ett evigt hoppande hit och dit för att en kant inte ska bli för tung och göra så att livbåten välter? Oj oj oj, vad jag är "on roll" nu.

Anywho...kontentan jag försöker dra mig till är att på matematiken ska man andas matte, leva matte och tänka matte. På engelskan likaså och ja, ni förstår vart jag är på väg. När det är rast, vila, andas, stirra rätt upp på himlen eller marken. Avnjut rasten.
Jag tror att jag är på god väg till att orka med den högra skolväxeln.

Nu har jag...eeeh....nu körde det fast. Jag är glad idag.