Gud vad jobbigt det kan vara att gå i skolan.
Efter att ha slutat klockan halv ett, gick jag hem och la mig och sov till klockan sex. Helt sjukt, vad skönt det var och det kändes som om jag verkligen behövde detta. Underbart med sömn mitt på dagen.

Just nu, tittar jag på Idol. Och visst, det har varit fruktansvärt mycket roligare tidigare år. Kanske har man tröttnat och sett det mesta redan, men det är ändå rätt så kul att se. Speciellt när folk som verkligen kan sjunga, kommer in och sjunger. Eller dem där, som verkligen verkligen tror att dem är sjukt duktiga på att sjunga, men blir dissade.

Idag var det en tjej som sjöng hemskt dåligt, och inte alls fint. Juryn bara tittade på henne och kommenterade varken sången eller rösten. De bara stirrade på henne. Hon förstod själv att de inte ville att hon skulle gå vidare, så hon gick frivilligt ut. Hennes förklaring till vara hon inte gick vidare var: - Lappen trillade av mitt under sången, och jag märkte det inte. Det var jätte synd att det hände just nu, men men... " Hon syftade alltså på lappen som man har på tröjan, med vilket idolnummer man är.
Jag vet inte om det är bra eller om det är synd om de, som ljuger för sig själv. Jag tycker synd om dem. Men det hjälper ju inte.

Gör man samma sak mot sig själv i skolan? Ljuger man för sig själv när man inte kan skriva slutet på en novell på engelskan, eller när man får dåligt på matten? Man kan ju skylla på att "jag har svårt att koncentrera mig just nu" eller "men matten gick dåligt för att det var kallt i klassrummet"
Är det att ljuga för sig själv, eller för att förklara vad som gick fel. Jag menar.. de som tror att de kan sjunga, trots att de inte kan, de är ju bara pinsamma som inte kan erkänna att de inte kan sjunga. Gäller samma regler i skolan. Borde man helt enkelt erkänna att man är dålig på en sak, eller ska man ljuga för sig själv till man bli bättre. Och kan man bli bättre på allt som man är mindre bra på?