Jag har, som förmodligen många andra, ofta funderat över hur svår övergången från ungdom till vuxen egentligen är.
För jag tror verkligen att den är väldigt svår, ansvarsmässigt, socialt, individuellt och det i samspel med hur familjen hänger med i ens mognad.

Eftersom jag bara kan utgå från mig själv och de jag känner väl säger jag; Jag tror att det måste hända något konkret för att unga ska tänka "nä nu jävlar måste jag skärpa till mig." Ta mer ansvar över sina handlingar och deras konsekvenser, tänka sig för och börja planera inför framtiden.
Det känns samtidigt som att det här är saker vi alla vill och jag vet att alla vill ha det bra, ha en lysande framtid över sig. Men någonstans på vägen tror jag även att många lägger för mycket vikt på hur andra, omgivning, samhället ska sköta det åt en.

Det grundar sig väl i att man från början av skoltiden glider på något sätt i skolan, i alla fall jämfört med hur skolans gång utvecklas. Från att i nionde klass komma till gymnasiet, det kan chocka vilken människa som helst.
Och det värsta är att hur mycket jag än grubblar över hur "man" bör göra, så kommer jag inte fram till något generellt för alla. Det hela slutar i individuella lösningar, skapade till varje persons möjligheter.
Och ekvationen individuell lösning kontra kollektivt problem känns inte som enkel matematik.

Och mer vet jag inte....vill inte gå in på mer. Jag önskar bara att fler blev medvetna om sig själva, tog tag i saker och hade en vilja att ta mer ansvar. Det är inte fult och tråkigt att bli vuxen, det är som precis allt annat i världen. Man bör plocka det bästa och ta det till sig, kanske?

---

Med det här försöker jag inte på något vis säga att samhället inte har något ansvar, för det ha de sannerligen.
Men det är viktigt att inte glömma bort sig själv.